Madde.

Nu sitter jag här med religionsanteckningarna uppslagna och biologirapporten bakom internet.

Jag lyssnar på min spellista som heter kärlek på spotify.

Först vill jag berätta lite om min helg.

Magda tog studenten från Enskilda Gymnasiet och när vi stod där, karin och jag, i väntan på utspringet så började det plötsligt kännas så nära och så verkligen.

Jag fick rysningar på hela kroppen.

Och hon var så fin.

Efter det fikade jag och karin med sara och det var ett så kärt återseende.

Vi hade mysigt och hann prata en del trots att jag hade velat sitta där flera timmar till.

Sen mötte jag upp min kära pojkvän inne på NK - han hade köpt massa fint nytt och jag köpte ett par skor.

Han hade bilen så han var snäll och skjutsade mig hem till Karin då vi hade sällskap till Magdas mottagning.

Där åt och drack vi gott och pratade med Magda och hennes vänner.

Jag stressade mig hemåt, slängde på mig ett par hängslen och sprang ner till tunnelbanan.

Där mötte jag Felix och vi åkte till Molly och Pelerins födelsedagsfest med tema 20-30tal.

Festen var belägen i mälarhöjden och där mötte vi kenjoe.

Här satt vi idag, jag och min pojkvän, på min favoritplats.

Det känns lite som att komma hem efter en lång resa när jag kommer hit.

Man ser vattnet, träden, solnedgången och livet.

Idag satt vi här och vi var ivriga att berätta allt nytt för varandra.

Det var så längesen vi sågs på riktigt han och jag.

Vi har setts såklart men inte mer än två tre gånger den senaste månaden bara vi två.

Vi har inte hunnit prata och inte hunnit med vår relation.

Jag har kommit på mig själv med en så stor längtan de dagar vi inte har setts.

När jag ser andra människor, deras rörelser, sätt att prata och se ut så saknar jag honom ännu mer.

Jag tror inte ni förstår hur väl vi känner varandra.

Det gör jag knappt själv.

Men det är så vackert det vi har, som i en liten ask.

Idag lät vi timmarna flöda utan att bry oss.

Jag konstaterade idag att jag känner mig som en liten fangirl eftersom jag alltid hör av mig och bönar om att vi ska ses trots att ingen av oss egentligen har tid. Jag smsar konstant och är en rätt jobbig flickvän, men jag saknar ju honom!

Vi retas, bråkar, skrattar och gråter ihop.

Vi är bästa vänner och vi är kära.

Kan det bli bättre?

Idag berättade en tjej på psykologin att nyfödda barn inte kan skilja på sig själv och mamman utan barnet tror att dom är samma människa. Lite så känns det med Felix.

Jag vet vad han tänker, hur han rör sig, vad han ska säga innan han säger det och vi är som enhet.

Han är verkligen som en del av mig.

Enheten skulle kunna liknas vid en blomma.

En blomma - man kan inte bara skaffa den utan man måste vattna den också.

Nu kommer vår blomma snart slå ut.

För det är snart sommarlov och vi kommer kunna ses precis när vi vill utan att det finns något plugg som stör.

Men efteråt kommer jag också minnas pluggtiden med glädje.

Trots att vi bråkar så lätt då så är det rätt fint ändå att vi övar glosor ihop och skriver arbeten tillsammans. Det var lite från mitt hjärta just nu.

Nu har jag pluggat klart och väntar bara på att lost ska börja klockan elva.

Nyss gick jag hem till min pojkvän med en rosa ros och orden "förlåt för att jag har varit en dålig flickvän".

Jag försöker intala mig själv att jag skata en dag i taget och inte tänka på vad som händer sen.

Framtiden är en osäker plats till skillnad från nirvana då som inte ens är en plats.

Jag vill att det i framtiden blir som det var förut.

När vi skrattade.

Du och jag.

Tystnaden värker i mig.

Känslorna är som havet.

Jag vet inte.

Ta mig till kärlek. Nu.

Gör det ont om jag håller dig i handen?

Jag går inte isär när jag går med dig.

Två hjärtan.

Jag vill bara vara nära.

Kramas hårt och känna att jag lever.

Jag vill höra att jag gjorde rätt.

Jag vill inte släppa dig.

Ledsamheten gror i mig.

Var är tvåsamheten när man behöver den?

Var är du ikväll?

Här låg jag i gräset efter att ha suttit inne på ett fik och köttat fysik i 3,5 h.

Jag vill bara tipsa om en film som jag såg nu i helgen:

Upp

Den var jättefin.

Som ett litet lyckopiller.

Dessutom är den bra animerad med fina färger.

Nu ska jag fortsätta att njuta av den här första sommardagen!

Jag börjar med förra helgen - jag moa mickan erik och oskar åkte till eriks land i värmland.

Eller det började väl med att leena hade gjort ett svårt långt prov.

Tre timmar dvs två timmar över ordinarie skoltid fick man sitta.

Visst om hon hade sagt till innan.

Jag pluggade verkligen inte som om det vore ett tre timmars prov.

Dessutom hade jag haft spanska från åtta till tolv innan så jag var helt slut.

När alla var klara tog vi med vår packning och gick ut till bilen.

Vi äter godis och så kommer kenjoe - vi kastar till honom och han fångar flera gånger om och det var en sån härlig stämning. Det var verkligen fredagskänsla.

Så som det brukade vara i aba de flesta fredagarna.

Nästan den första i blackan.

Så sätter vi oss för något som erik säger ska ta tre timmar och vi har laddat upp med bra musik.

Fem timmar senare är vi framme men då handlade vi och åt i och för sig.

Vi hann även med att retas med varandra och det var så bra stämning.

Vi kom fram till en liten mysig stuga i skogen och vi laddade upp med film.

Om ni inte har sett den så måste ni göra det, den är underbar!

Mickan moa och jag delade på en dubbelsäng och hade mysigt medan killarna sov i rummet bredvid.

På lördagen åt vi mickans goda scones som jag för övrigt bakade idag men de blev inte alls lika goda.

Vi spelade tp, promenerade, hade picnic vid vattnet, berättade verkliga berättelser ur hjärtat, kollade på sagan om ringen, kollade på solnedgången, åt middag vid elva, myste ännu mera och ville inte att helgen skulle ta slut.

Vi kom verkligen varandra närmre.

Tack för en underbar helg!

När jag kom hem på söndagen jobbade jag och pappa var snäll och hämtade mig. Det kändes väldigt ensamt när jag gick och la mig. Från att sova tre i samma säng till att bara vara en. Åh vad vi hade mysigt - en helg med många kramar.

På måndagen var jag och Molly på bio och såg En kärlekshistoria.

Den var verkligen svensk och vacker.

Sedan var det dags att plugga till g-prov om EU.

7 av 10 behövde man och jag hoppas verkligen att jag klarade det.

Sen var det jobb och skiva.

Efter en liten incident med vakterna kom jag tillslut in och det var bra drag.

Onsdagen var en jobbig men samtidigt väldigt fin dag.

Nu är det torsdag och idag har jag sovit läng, pluggat och jobbat.

Imorgon ska jag försöka hitta en studentklänning.

Tiden går alldeles för fort nu.

Jag är en vanemänniska.

Jag är väldigt konservativ när det gäller mitt eget liv och traditionerna i det.

Det är trygghet för mig.

Jag gillar inte alls när det går så här fort.

Om en månad och några dagar står vi där - klara med gymnasiet.

Fatta att jag som mentalt säkert har stannat i ettan och tänker på studenten som en avlägsen plats.

Lite som tillståndet nirvana.

Idag kom mina skor jag hade beställt till studenten.

Min studentmössa hänger framme på hyllan.

Ständigt blir jag påmind men min selektiva tillvaro har inte tagit in detta ännu.

Jag kommer inte gå i blackan längre.

Jag kommer inte tillhöra något.

I USA är det något av det viktigaste.

Jag väljer att inte tänka på det för då inser jag hur mycket jag kommer sakna det och det ger mig ångest.

Ångest i sin tur kan påverka det fysiska tillståndet.

Jag vill att allt ska vara som förut.

Som förra våren då vi satt ute varje lunch.

Utan några jobbiga tankar om framtiden.

Nu vet man inte var alla kommer ta vägen.

Det enda jag vet är att vi inte kommer sitta där ute på bänkarna i solen något mer efter den 9 juni.

I alla fall inte som elever tillsammans i blackan.

De här åren har gått så fort.

Jag önskar att jag hade kommit er närmre och att vi inte tappar varandra.

Mest av allt önskar vanemänniskan i mig att allt bara ska vara som vanligt.

Tiden går men jag står helt stilla.

Blickar tillbaka men vågar inte vända blicken framåt.

Jag är rädd för framtiden.

Vad ska det bli av mig?

Kommer jag bli ensam?

Samtidigt finns det delar av mig som bara vill att det ska ta slut så att jag får ta det lugnt i ett år utan större ansträngning.

Då ska jag göra sånt som jag inte har hunnit.

Jag ska göra saker som jag vill göra.

Som jag har velat göra.

Ironin är väl den att när jag väl får tid att göra det jag vill och är fri kommer jag att drömma mig tillbaka till dagarna i blackan.

Nu på slutet när alla är trötta efter gårdagens skiva men ändå måste plugga och prestera.

Nu när det börjar bli varmt och vi kan sitta ute och äta glass.

Jag kommer antagligen sakna det höga tempot.

Jag är en människa som behöver utmaningar och behöver tänka.

Annars känner jag mig värdelös.

Men just nu är det bara för mycket.

Kan vi inte pausa nu?

Jag förstår verkligen inte hur jag ska klar av de veckor som är kvar:

Biologiprov (stort)

Spanska nationella - hör, skriv och läs

G-prov om EU

Religionsprov

Spanska nationella - prata

Fysik B nationella

Matte E nationella

Psykologi B fördjupningsarbete

Biologirapport (den viktigaste)

Jag vill bara tillägga att alla dessa ska vara avklarade innan den 31 maj och att under tiden är det många skivor och jobb som ska hinnas med.

Dessutom vill jag ju ha ett riktigt liv också.

Men det kan jag antagligen bara drömma om..

Ikväll är det skiva igen. Nv3b med tema tv-spel.

Jag tänkte ha på mig denna kreation:

Pacman