Madde.

I'm still in love with you.

Snälla, stanna.

Tiden går alldeles för fort nu.

Jag är en vanemänniska.

Jag är väldigt konservativ när det gäller mitt eget liv och traditionerna i det.

Det är trygghet för mig.

Jag gillar inte alls när det går så här fort.

Om en månad och några dagar står vi där - klara med gymnasiet.

Fatta att jag som mentalt säkert har stannat i ettan och tänker på studenten som en avlägsen plats.

Lite som tillståndet nirvana.

Idag kom mina skor jag hade beställt till studenten.

Min studentmössa hänger framme på hyllan.

Ständigt blir jag påmind men min selektiva tillvaro har inte tagit in detta ännu.

Jag kommer inte gå i blackan längre.

Jag kommer inte tillhöra något.

I USA är det något av det viktigaste.

Jag väljer att inte tänka på det för då inser jag hur mycket jag kommer sakna det och det ger mig ångest.

Ångest i sin tur kan påverka det fysiska tillståndet.

Jag vill att allt ska vara som förut.

Som förra våren då vi satt ute varje lunch.

Utan några jobbiga tankar om framtiden.

Nu vet man inte var alla kommer ta vägen.

Det enda jag vet är att vi inte kommer sitta där ute på bänkarna i solen något mer efter den 9 juni.

I alla fall inte som elever tillsammans i blackan.

De här åren har gått så fort.

Jag önskar att jag hade kommit er närmre och att vi inte tappar varandra.

Mest av allt önskar vanemänniskan i mig att allt bara ska vara som vanligt.

Som vanligt

Tiden går men jag står helt stilla.

Blickar tillbaka men vågar inte vända blicken framåt.

Jag är rädd för framtiden.

Vad ska det bli av mig?

Kommer jag bli ensam?

Samtidigt finns det delar av mig som bara vill att det ska ta slut så att jag får ta det lugnt i ett år utan större ansträngning.

Då ska jag göra sånt som jag inte har hunnit.

Jag ska göra saker som jag vill göra.

Som jag har velat göra.

Ironin är väl den att när jag väl får tid att göra det jag vill och är fri kommer jag att drömma mig tillbaka till dagarna i blackan.

Nu på slutet när alla är trötta efter gårdagens skiva men ändå måste plugga och prestera.

Nu när det börjar bli varmt och vi kan sitta ute och äta glass.

Jag kommer antagligen sakna det höga tempot.

Jag är en människa som behöver utmaningar och behöver tänka.

Annars känner jag mig värdelös.

Men just nu är det bara för mycket.

Kan vi inte pausa nu?

Stenskott.

Jag känner igen mig :/

Tror alla är lite i samma tankar, men om vi försöker skippa ångesten och tänka på allt vi inte gjort utan det vi faktiskt gjort så känns det rätt bra. Nu kommer vi ha ett helt år på oss att göra saker vi vill och inte kunde under gymnasiet. Vi kan ta körkort, tjäna pengar, resa, festa mitt i veckan, vakna upp och fylla dagen med spontanitet.



(:

körkort, tjäna pengar och festa mitt i veckan är redan avklarade ;)

'And then we’ll do it again'



;)

Ibland stänger man in sig i gäng och då är det inte så konstigt att man inte kommer alla nära. Det är priset man får ta.