Gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.
Nu är verkligen hösten på ingång.
Igår hade jag en underbar kväll.
Sommar.
Det blev nog lite för mycket för jag är rätt bakis idag.
Vi (moa, erik, oskar, adam och jag) började med middag på Vapiano.
Sen träffade vi på många fler på Sommar och pratade, skrattade och dansade lite.
Tack alla för en härlig kväll!
Dagen innan det var det avskedmiddag.
Karin har nu begett sig av till Gotland.
Usch vad det var sorgligt att säga hejdå.
Men det var en väldigt bra kväll med trerätters, drinkar och vin.
Och massa godis.
Äh, jag skriver mer en annan dag.
Det regnar här i Stockholm idag.
Jag saknar Felix jättemycket!
Det är så jobbigt att vara ifrån honom.
Jag får världens cravings.
Jag vill kramas och mysa.
Jag vet inte hur jag ska klara mig.
Jag skulle kunna ge vad som helst för att få se honom.
Jag vill göra allt som vi brukade.
Jag vill inte att det ska dröja flera veckor tills vi ses.
Jag vill inte heller att det ska dröja flera dagar innan vi hinner prata ordentligt.
Det är som om jag inte är mig själv.
Han är en så stor del av mig.
Vi känner varandra så väl och vi är så goda vänner.
Jag behöver dig nu.
Alla skämt vi har, allt vi retar varandra för, allt sånt där som ingen annan förstår.
Jag försöker vara stark men det är svårt.
Jag känner mig otroligt ensam och halv.
Någon som har tips på det här med långdistans?
Eller som dom säger i How I met your mother, att man inte ens ska ha ett sånt förhållande.
Detta gör mig inte till någon osjälvständig tjej som inte kan göra något utan sin kille utan det handlar om kärlek.
Det handlar om hjärta.
Och just nu gör det ont.
Riktigt ont.
Teardrops
Ritorno
Måndag
Just nu sitter jag på Ritorno och dricker kaffe.
Jag har just uppdaterat mitt CV med slutbetygen, ny bild och personligt brev.
Imorgon ska det sökas jobb.
Min ica-anställning är lite oviss eftersom vi ska få nya chefer.
Dessutom har jag fått alldeles för få pass för att det ska gå runt.
Jag kan tänka mig att jobba måndag till fredag så att jag har något att göra liksom.
Jag skulle vilja jobba på NK.
Nu har jag och Felix ett långdistansförhållande.
Vem hade kunnat tro det liksom.
Han är i Lund.
Jag är kvar här.
Det gör så ont i hjärtat att vara ifrån den man älskar.
Vi ser varandra på skype men det är ändå inte samma sak.
Det är jobbigt att se men inte röra.
Vi är ju ett så himla bra par.
Jag hoppas på oss.
M + F
Nu ska jag nog titta på ett avsnitt The Hills.
Jag kollar på sista säsongen just nu och hjälp vad Spencer har blivit galen.
Sen ska jag träffa Molly och Kenjoe.
Avskedsfika.
Imorgon ska jag ta avsked av min kusin som ska till USA ett år.
På fredag ska Karin och Sara bjuda på avskedsmiddag.
Everyone is leaving. I'm still with you.
Molly: Visst är det ganska deppigt?
Madde: Vilket?
Molly: Allt..
Madde: Jaa verkligen.
Tonight I'm not taking no calls because I will be dancing
Ikväll blir det middag, bubbel och utgång med dessa fina tjejer:
Sometimes you can't make it on your own
Just nu sitter jag på Mocco med en smoothie och känner mig som en riktigt bloggare.
Min älskling är och klipper sig och jag fördriver tiden lite i närheten.
Igår bakade jag bullar.
När man har bakat känner man sig duktig precis som när man har städat ordentligt och tränat.
Men jag tänkte skriva om en sak som gick upp för mig på partyt i Karins trädgård i lördags.
Karin tack förresten jag hade jätteroligt!
Men där fanns det självlysande pinnar, ni vet såna där som man bryter på och så sker det något kemiskt så att de lyser jättelänge.
Madde: Men dom lyser väl inte för alltid?
Calle Svensson: Nej för i så fall skulle det ju vara en evighetsmaskin.
Då insåg jag att ingenting varar för evigt.
Jag försökte länge dagarna efter komma på något.
Stenar dom varar ju länge men nej inte för alltid.
Vi människor finns ju knappt i hundra år och det är inte direkt en evighet.
Och jag som tror så stark på kärleken vill ju såklart säga: Kärleken är evig.
Men det är den inte. Kärleken tar ju också slut.
Åtminstone när vi dör om inte innan.
Men jag ger mig inte, något måste ju vara evigt.
Det låter ju dumt annars.
Men vad kan det vara?
Inte solen, inte jorden.
För om det är evigt kan det nog inte ha uppkommit det måste ha funnits hela tiden.
Buddhister säger nog att lidandet är evigt men det är det ju inte heller eftersom målet är lidelsens utslocknande.
Dom tror även på evigt liv, alltså reinkarnation, men även där tar det ju slut när man når moksha och blir ett med världsalltet.
Det kanske inte finns något som är evigt.
Det känns otillfredställande på något sätt.
Jag vill att det ska vara magiskt.
Säg till om ni hittar något evigt.
Köpenhamn
Memories
Idag är det tisdag och jag har varit på gymmet.
Jag har börjat träna igen.
Mest springer jag.
Inför tjejmilen.
Jag mår som bäst när jag tränar.
I ettan tränade jag som mest och jag minns det som om det ökade mitt välbefinnande.
Det krävs liksom inte så mycket.
Det tar inte så lång tid.
Det som jag kämpar med är mitt psyke.
Om jag är otaggad, ledsen, arg - helt enkelt allt förutom glad så går det liksom inte.
Och när jag börjar tänka "nej jag vill inte, jag orkar inte" så tar det liksom stopp.
Men mina bästa tips just nu är att lyssna på Sommar i p1 när jag springer.
Då är det bara lyssna på någons livsberättelse och slippa tänka själv.
Mitt andra tips är att ta på sig träningskläderna en stund innan man tränar.
Då smyger sig träningssuget på.
Och om man ändå inte kommer ut kanske man ändå har kollat på en film eller gått och handlat i sportiga kläder och då kan man få den där nöjda känslan ändå.
I höst vill jag träna som i ettan.
Jag måste bara komma på hur jag ska bli mer taggad på gymmet.
Dessutom har jag ställt mig i kö till en tenniskurs i salkhallen (mickan gör det du också!).
Nu börjar Sex and the City snart.
Jag skriver mer snart igen.
It's getting late but I don't mind.
I'm weird because I hate goodbyes
Jag kommer sakna den här killen
