Lampor, te, mamma, fisk, smärta och glädje.
I wish I could fly away.
In the night, under the stars among the beautiful lovebirds.
I wish you were with me.
Oh I wish.
Det är svårt att gå vidare när det gör ont i varje steg, det är en tung börda.
En smärta som alltid finns där. Men om jag låter bli att tänka så känns det nästan inte alls.
Jag orkar inte.
You're the core of my heart.
I see her scars, as her golden hair lightens up the dark.
She's a part of a poetry and I long to hear her talk.
She is standing by the river.
I know this season makes her bitter.
There's something wrong with me, I'm a cuckoo.
Är det höst nu ?
Kommer ni ihåg för ungefär ett år sedan när vi cyklade ut till Rosenhill på Ekerö?
Vi sa innan att vi skulle stanna vid drottningholm och hoppa i löven där.
Det blev aldrig av eftersom vi cyklade vilse och det var kallt och långt.
Men om vi hade gjort det hade det varit ett vackert höstminne.
Minnet av cykelturen ut till musteriet är också fin, att vi verkligen gjorde det.
4 mil.
I år borde vi leka i löven. För gamla tiders skull och för framtiden.
Även om vi bara skulle prata om att göra det.
You should have seen the curse that flew right by you.
Imorgon är det skola, igår hade jag och Felix det jättemysigt. Vi borjade dagen med att sitta ute i solen och plugga biologi tillsammans, sen begav vi oss till åkeshov och simmade en kilometer.
Efter det handlade vi lite, för att sen laga en god middag. Som vi avnjöt med tända ljus och fina ord.
Vi var också duktiga och bakade en äppelkaka.
Helgen var fylld av levande ljus, romantik och känslor.
Jag vill inte att den här helgen ska ta slut.
Men imorgon är det oundvikligen måndag.
Då är det den 24 september. Jag och felix firar då 7 månader. ♥
And I love you. You know I love you.
I see stars in your eyes when you smile.
Jag försöker säga något utav värde, men allt jag får fram är några värdelösa ord som jag sen ångrade. Jag önskar att jag kunde ha sagt allt jag ville.
Idag igår nu.
Jag vet inte.
Men det börjar kännas bättre. Dagarna flyter i alla fall på. Mycket plugg. Och mycket känslor.
En händelse som gjorde stort intryck eller avtryck idag var när vi i ljushallen i skolan stod jättemånga från aba.
Nästan tio personer, från samma skola och många från samma gamla klass.
Där stod vi och pratade och skämtade med varandra på ett så tryggt sätt att hela den dagen blev värd att leva.
Jag tyckte att det var underbart.
En grej jag undrar är om andra mäniskor tänker så här pass mycket på olika händelser som jag gör.
Jag tänker alltid så mycket.
Sen om det är något bra vet jag inte.
Men det var i alla fall vackert om man såg på det utifrån, fast inuti.
Jag vet inte om jag saknar aba, men jag saknar trygghet. (upprepning?)
Felix du gör min dag till något alldeles speciellt jämt.
Att få träffa någon man kan krama på och känna sej säker med, att bara kunna släpa allt och vara sej själv fullt ut.
Jag älskar dej så mycket.
Tack.
I wish I could fly away.
Juliette, please teach me how to smile like you.
Om allt bara vore som då.
Jag undrar varför, varför du inte är här ?
Varför jag inte tar telefonen nu och ringer ?
Vad är det som tar emot ? Jag vill ju prata med dej.
Du är bara ett samtal bort.
Ett litet samtal som är så betydlesefullt.
Jag sårar mej själv genom att inte ringa.
Ändå gör jag det inte.
Jag undrar varför.
Men djupt inne vet jag det nog.
Jag är rädd.
Så jävla rädd.
Så rädd att tårarna tränger fram.
Jag vill aldrig förlora dej.
Aldrig.
Det gör så ont att tänka på det här.
Men det är något jag tänker på väldigt ofta.
Snälla.
Kom och rädda mej.
Ord vi säger blir bara till ord inte till något mer.
Jag längtar efter sånt som inte ni kan se.
Jag kan inte se.
Varför finns inte ni där runt omkring mej hela tiden ?
Jag behöver er för att jag ska må bra.
Ni är trygghet.
Jag är ingenting.
Ni är allt.
Jag hoppas för allt jag är värd att det inte kommer fortsätta vara såhär.
Vi måste försöka.
Jag måste försöka.
Det är så svårt.
Tack.
I have to find myself, the same way I found you.
Permission to land but the sun in our eyes.
Det här är min nya tillfälliga blogg. Maddeapelsin försvann spårlöst.
Jag kommer antagligen inte skriva lika mycket, men ibland.
Nu är det blackeberg, jag trivs där.
Men jag trivs inte riktigt i min klass.
Dom är väl trevliga, men jag mår inte bra där.
Och att trivas i sin klass är det viktigaste enligt mej.
Men som tur är så finns det massa ababarn, och självklart min underbara Felix.
Han får mej att orka varje dag, utan honom skulle jag aldrig klara mej.
Usch.
Jag saknar dej, Molly.
Det är så ensamt i klassen utan dej.
Det är hemskt, jag vill ha dej där.
Jag klarar inte det här.
Allt är så jobbigt, det här tär på mej och min själ.
Jag kommer snart att brista helt.
Ibland önskar jag bara att allt kunde försvinna.
Mest önskar jag att allt bara kunde vara som det brukade.
Att bara få känna sej säker och trygg.
Det är så viktigt för mej att vara trygg, jag hatar att känna mej osäker.
Att inte kunna säga något utan att folk kollar konstigt och tycker att man är konstig.
I don't want to be like you.
