Madde.

Jag undrar varför, varför du inte är här ?
Varför jag inte tar telefonen nu och ringer ?
Vad är det som tar emot ? Jag vill ju prata med dej.
Du är bara ett samtal bort.
Ett litet samtal som är så betydlesefullt.
Jag sårar mej själv genom att inte ringa.
Ändå gör jag det inte.
Jag undrar varför.
Men djupt inne vet jag det nog.
Jag är rädd.
Så jävla rädd.
Så rädd att tårarna tränger fram.
Jag vill aldrig förlora dej.
Aldrig.
Det gör så ont att tänka på det här.
Men det är något jag tänker på väldigt ofta.
Snälla.
Kom och rädda mej.

Ord vi säger blir bara till ord inte till något mer.
Jag längtar efter sånt som inte ni kan se.
Jag kan inte se.
Varför finns inte ni där runt omkring mej hela tiden ?
Jag behöver er för att jag ska må bra.
Ni är trygghet.
Jag är ingenting.
Ni är allt.
Jag hoppas för allt jag är värd att det inte kommer fortsätta vara såhär.
Vi måste försöka.
Jag måste försöka.
Det är så svårt.
Tack.



I have to find myself, the same way I found you.