Madde.

Hela mitt sinne är fullt av funderingar och tankar. Jag ställer frågor till mig själv som jag inte vill ställa.
Jag har inget svar.
Det värsta är att jag vet knappt vem den där 'jag' är längre.

Tisdag var den bästa dagen på länge. Det finns något man brukar säga om en pannkaka.
Dagen efter blev den värsta på länge.
Skärrad och rädd kom jag hem.
Hem, hela mitt hem skakade, det fanns inga kanter. Slutet var nära.
Jag la mig på sängen.
Det slutate skaka, men jag såg inget.
Kände inget, jag ville lämna hemmet.
Utan att riktigt veta vart jag skulle gick jag ut.
Ut i det fria, luften var mycket klarare och fick mig att tänka mindre komplicerat.
Mer behagligt.

Det finns bra dagar och dåliga. Men det finns också dagar som bara är.
Ingenting är dom.
Det är dom dagarna som är viktigast. För annars skulle vi inte märka någon skillnad.
Vi skulle inte märka om det var en bra dag.
Och om det bara fanns två alternativ; bra och dåligt, så skulle chansen för att det skulle bli en dålig dag vara större.
Neutrala dagar.

Hamburgare med bara ketchup.

Jag vill ge dig en bra låt som du kan behöva.



She's only happy in the sun.

Jag minns den där dagen.
Vi stod och tittade ut, genom ett fönster på tredje våningen.
Ut över det som någon någongång kan ha kallat för skolgård.
Nu såg det mest ut som ett bombat och förstört asfaltsområde.
Ett stort hål i marken som man lätt med lite fantasi kunde föreställa sig var bortsprängt.
Runt hålet stod ett högt stängsel för att undvika att någon liten stackare skulle ramla ned.
Flaggan var på halv stång.
Vi bara stod där och iakttog, under tystnad.
Ensamheten infann sig och tomheten växte inuti.
Det fanns inte längre plats för något annat.
Inga onödiga tankar.
Allt annat kändes överflödigt.
Grått.
Asfalt, grus, husvägg, tankarna.
Hela omgivningen var grå.

- Vem är du?
- Jag är döden.
- Kommer du för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.
- Det vet jag.

 Vi hade just bakat en kladdkaka, hela familjen var hemma och det fanns nybakat bröd. Jag skulle just gå upp.
Där vaknar jag och går upp och märker med besvikelse att ingen är hemma och det finns inte något frukost.
Bara lite yoghurt och te.
Trots denna besvikelse var jag pigg och glad.
Trots att skolan började och jag gick upp kl. 06.00
Trots att denna dag skulle ännu en termin full av prov och stress börja.
Jag vet inte vad som gjorde det, men jag var glad.
Det var jag hela dagen och i skolan kändes allt bra.
Men hemma bråkade jag och mamma. Typiskt.
Jag hade sprängande huvudvärk, bråket lindrade inte direkt. Men till slut blev vi sams och kramades.
Länge. Jag vågade sen inte titta henne i ögonen för då skulle hon se att jag grät. Det var en stor lättnad.
Att bli sams igen. Att säga förlåt och mena det. Vi brukar i vanliga fall inte säga förlåt utan vi glömmer det bara och låter det vara.
Då kändes det skönt och jag begav mej hem till Felitz.
Kvälls-smsen var fina.




Krossad.

Tack för att du finns.
Igår var allt så vackert, trots att vi åt oss igenom hela dagen.
Strömavbrott.
Allt var så mysigt.
Du är alltid så mysig.
Nu lyssnar jag på din skiva och tänker bara bara på dig.
Vi ska klara allt, och det ska bara bli bättre och bättre.
Jag vill så gärna mysa med dig nu, allt annat är för ansträngande.
Du har alltid varit min räddning. Du har räddat mig från allt.
Att få vara med dig är frihet.
Det är underbart.
Jag saknar dig! ♥



I remember that time, do you ?

Vad gör du ikväll ?
Torsdag 3 januari 2008.
Nytt år, nya tankar och löften.
Egentligen är det ingen direkt skillnad.
Nu och för ett par dagar sedan.
Varför spela när man vet att huset alltid vinner ?
Hata är ett starkt ord säger karins pappa.
Kaos och en söt liten Molly.
Ute med Felix i snön.
En klass utan nummer.
Nyårsafton.
Telefonsamtal.
Cybertown med en härlig blandning.
Te med tjejerna.
Bio idag med fx.
Nu är det mörkt.
Vad ska jag göra ?


The less you find out as you go
I knew much more then than I do now