Madde.

 Vi hade just bakat en kladdkaka, hela familjen var hemma och det fanns nybakat bröd. Jag skulle just gå upp.
Där vaknar jag och går upp och märker med besvikelse att ingen är hemma och det finns inte något frukost.
Bara lite yoghurt och te.
Trots denna besvikelse var jag pigg och glad.
Trots att skolan började och jag gick upp kl. 06.00
Trots att denna dag skulle ännu en termin full av prov och stress börja.
Jag vet inte vad som gjorde det, men jag var glad.
Det var jag hela dagen och i skolan kändes allt bra.
Men hemma bråkade jag och mamma. Typiskt.
Jag hade sprängande huvudvärk, bråket lindrade inte direkt. Men till slut blev vi sams och kramades.
Länge. Jag vågade sen inte titta henne i ögonen för då skulle hon se att jag grät. Det var en stor lättnad.
Att bli sams igen. Att säga förlåt och mena det. Vi brukar i vanliga fall inte säga förlåt utan vi glömmer det bara och låter det vara.
Då kändes det skönt och jag begav mej hem till Felitz.
Kvälls-smsen var fina.




Krossad.