Madde.

Jag minns den där dagen.
Vi stod och tittade ut, genom ett fönster på tredje våningen.
Ut över det som någon någongång kan ha kallat för skolgård.
Nu såg det mest ut som ett bombat och förstört asfaltsområde.
Ett stort hål i marken som man lätt med lite fantasi kunde föreställa sig var bortsprängt.
Runt hålet stod ett högt stängsel för att undvika att någon liten stackare skulle ramla ned.
Flaggan var på halv stång.
Vi bara stod där och iakttog, under tystnad.
Ensamheten infann sig och tomheten växte inuti.
Det fanns inte längre plats för något annat.
Inga onödiga tankar.
Allt annat kändes överflödigt.
Grått.
Asfalt, grus, husvägg, tankarna.
Hela omgivningen var grå.

- Vem är du?
- Jag är döden.
- Kommer du för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.
- Det vet jag.