Madde.

Här satt vi idag, jag och min pojkvän, på min favoritplats.

Det känns lite som att komma hem efter en lång resa när jag kommer hit.

Man ser vattnet, träden, solnedgången och livet.

Idag satt vi här och vi var ivriga att berätta allt nytt för varandra.

Det var så längesen vi sågs på riktigt han och jag.

Vi har setts såklart men inte mer än två tre gånger den senaste månaden bara vi två.

Vi har inte hunnit prata och inte hunnit med vår relation.

Jag har kommit på mig själv med en så stor längtan de dagar vi inte har setts.

När jag ser andra människor, deras rörelser, sätt att prata och se ut så saknar jag honom ännu mer.

Jag tror inte ni förstår hur väl vi känner varandra.

Det gör jag knappt själv.

Men det är så vackert det vi har, som i en liten ask.

Idag lät vi timmarna flöda utan att bry oss.

Jag konstaterade idag att jag känner mig som en liten fangirl eftersom jag alltid hör av mig och bönar om att vi ska ses trots att ingen av oss egentligen har tid. Jag smsar konstant och är en rätt jobbig flickvän, men jag saknar ju honom!

Vi retas, bråkar, skrattar och gråter ihop.

Vi är bästa vänner och vi är kära.

Kan det bli bättre?

Idag berättade en tjej på psykologin att nyfödda barn inte kan skilja på sig själv och mamman utan barnet tror att dom är samma människa. Lite så känns det med Felix.

Jag vet vad han tänker, hur han rör sig, vad han ska säga innan han säger det och vi är som enhet.

Han är verkligen som en del av mig.

Enheten skulle kunna liknas vid en blomma.

En blomma - man kan inte bara skaffa den utan man måste vattna den också.

Nu kommer vår blomma snart slå ut.

För det är snart sommarlov och vi kommer kunna ses precis när vi vill utan att det finns något plugg som stör.

Men efteråt kommer jag också minnas pluggtiden med glädje.

Trots att vi bråkar så lätt då så är det rätt fint ändå att vi övar glosor ihop och skriver arbeten tillsammans. Det var lite från mitt hjärta just nu.