Madde.

Nu börjar det bli rätt så jobbigt att vara utan min fina Felix.

I lördags saknade jag honom så mycket att jag grät.

Han är ju så underbar men så långt borta.

Jag längtar liksom sönder mig.

Ibland så mycket att jag inte känner något alls.

Hoppas verkligen att jag kommer in i Lund till nästa höst.

För så här kan vi ju inte ha det.

På tradera finns tågbiljetter dit för allt från en krona.

Imorgon.

Och jag måste verkligen hålla fingrarna i styr för att inte lägga ett bud.

Nu direkt och bara åka ner och kramas.

Jag saknar liksom allt.

I tre och ett halvt år hängde vi här i Stockholm.

Vi har ju så jäkla roligt ihop.

Vi är bästa vänner och kära, hur underbart är inte det?

Åh vad jag saknar dig!

Jag älskar den här bilden på oss två.

Vi är finklädda och har långt innan pratat om och planerat våra outfits.

Jag ser så lycklig ut och det beror ju på dig.

Ni vet hur man granskar sig själv när man ser ett foto?

Och på den här bilden ser jag bra ut.

Magen putar inte ut, klänningen sitter bra, håret ligger fint, sminket gör sitt och jag gillar outfiten.

Men framför allt gillar jag ju bilden för att det är vi två liksom.

Det är vi.

Then I guess you can hang with me