Madde.

När man sitter där sista lektionen sista dagen i veckan.
Den här veckan som har varit den värsta någonsin.
En inre smärta oro och rädsla och en yttre inte alls lika viktig stress.
Mitt sinne är ockuperat av tankar som: "Hur mår hon?", "Vad gör hon nu?", "Tänk om det har blivit värre".
Dagen började med att jag vaknade klockan fem efter fem timmars sömn men kunde inte somna om.
Jag minns en hemsk mardröm också.
Gröna linjen är avstängd.
Stresstilläggen bara ökar.
Engelskan var okej, den var snabbt avklarad.
Fysik lite senare som är så krånglig.
En lärare som liksom har svårt att förstå att man själv inte riktigt är med.
Man fick uthärda en del kommentarer när man försökte fråga.
Allt läggs ständigt på inombords, det tynger ner mig bit för bit.
Fyller mig där det redan bara fanns dåliga tillägg.
Matten var likgiltig.
Svenskan däremot.
NP.
Allas kommentarer och skratt.
Det ökar ständigt inom mig.
Jag tänker på mamma.
Läraren säger att jag är gnällig.
Men är det så konstigt?
Han nöjer sig inte med det utan han nämner det igen.
Jag bestämde mig för att inte fråga något mer.
Men jag kunde inte hålla mig, jag tog mod till mig och försökte formulera mig.
Då frågar jag tydligen något så dumt att han hånar mig.
Alla skrattar.
Jag ser inte det roliga.
Jag orkar inte mer.
Mitt hjärtas sprickor liksom värker.
På vägen ut från klassrummet tänker jag bara gå.
Men när jag närmar mig dörren vänder jag.
Tar ett djupt andetag och tittar på läraren, "kan jag få prata lite med dig?"
Jag säger något i stil med "Jag tycker inte riktigt att det är okej att du gör såna påhopp flera gånger, du kan ju inte veta hur jag känner mig".
Men han hör såklart inte.
Några elever är kvar i klassrummet fortfarande.
Jag börjar på nytt men rösten brister.
Det hindrar mig inte från att prata men tårarna kommer.
Allt det där undertryckta kommer fram.
Allt jag har dolt under veckan.
Den fasaden jag har haft för att inte gråta hela tiden.
Läraren ber eleverna att lämna klassrummet och vi talar ut.
Han ber om ursäkt och jag menar på att visst hade jag kunnat ta de kommentarerna när som helst men inte idag.
Det var liksom för mycket.
Han tyckte att det var bra att jag sa till och jag bad om ursäkt.

Det värsta är att alla nu tror att jag bröt ihop endast p.g.a. de där kommentarerna.
Det var allt som hade hänt under dagen.
Allt som hade hänt under hela veckan som liksom samlats på en hög.

Tårar är ett bra sätt att ventilera.




There's still a little bit of your song in my ear.
There's still a litte bit of your face I haven't kissed.