Det finns glädje i den här bilden.
Omklädningsrummet Stora Mossens ishall.
Hela klassen bytte om tillsammans.
Notera toarullen och att jag har mina trasiga och lappade jeans.
Jag minns den här tiden så väl.
Du och jag Molly. På den tiden.
Målet var att vara så lik en kille som möjligt. Ungefär.
Jag lyckades en dag med grå cm-byxor med mycket häng och en grå hood-tröja med luvan på.
Vi var de bästa och livet kretsade kring oss.
Nu har jag gjort det.
Jag har varit på bio ensam. Flyga drake.
Mycket känslor runt omkring.
En upprörd dam och en ihopkrupen asiat-kille.
Själv grät jag en skvätt.
Det var härligt att gå på bio med mig själv.
Innan skämtade jag om att det var en dejt med mig själv.
Men egentligen var det en bra förklaring.
Jag lärde mig någonting om mig själv.
En händelse.
Jag låg på golvet.
Du spelade piano så vackert.
Det fyllde hela mitt sinne.
Mitt i natten.
Det är en natt att minnas.
Så som natten på min balkong.
Livet är här.
Jag blir nu alldeles sentimental. Nostalgisk som få. Hela högstadiet var det du och jag, hittade på konstiga grejer och åt ica-kladdkaka i källaren, och bjöd oskyldiga på snor. Jag längtar tillbaka, går omkring med känslan att snart, snart så kommer vi vara tillbaks till hur det var och allt kommer vara som förut. Men, kommer det bli så? vågar jag nu för första gången fråga mig påriktigt. Kommer högstadie-känslan, med dig som vapendragare, återfinna sig? Det vill jag, som jag vill. Det är en underbar känsla, och jag känner den än, för jag kan den såväl. Det är bara att ta sig tid, och tänka tillbaka så har jag den, som i en liten ask. Jag har dig fortfarande,och du mig, men vi träffas för sällan under madde-och-molly omständigheter. Under omständigheter där vi kan bjuda på snor. <3
