Madde.

Idag, bara att solen var närvarande gjorde allting mindre jobbigt.
Näst sista timmen, i klassrummet.
Jag satt där, ensam med sol över hela mig.
Den värmde och fyllde mig med något bra.
Trots det så tog allt det andra emot.
Men att bara sitta där i min ensamhet.
Det fick mig att för ett ögonblick bara glömma allt det andra.
Ett ögonblick.
Som är värt allt.

Denna lilla text skrev jag den 16 januari 2007.
Jag ser framför mig hur jag sitter där i klassrummet A208 om jag inte minns fel.
Abrahamsbergsskolan.
Lite som i texten kände jag idag.
Utan allt det onda.
Jag ville inte glömma bort något. Jag kände mig lycklig.
Det var ingenting som tog emot.
Det var en fin stund.
I solen utanför blackebergs gymnasium. Mot väggen.
Solen fyller mig med ett lugn. 
Trots att det kanske är mycket som borde göras så känner jag mig lung.
Tranquila.
Jag vill ta allt som det kommer.
Men jag är rädd att jag är i för stort behov av kontroll.
Jag vill släppa det.
Inte bry mig och bara se var jag hamnar.

P.S Jag drömde en jättehemsk dröm inatt som jag inte ens vill tänka på. 
Dem hemsökte mig hela morgonen. D.S


It's alright.

♥