Madde.

Igår morse, det var den kallaste morgon och det var en hemsk morgon, från stunden när jag vaknade var allt bara jobbigt.
Jag var så arg på mej själv.
Allt var bara jobbigt och det var mitt fel. Jag ångrade det så mycket. Usch.
När jag var ute påväg till skolan kände jag inte ens av kylan, det enda jag tänkte på var dej.
Och jag ville träffa dej och säga hur mycket jag behöver dej och hur underbar du är. Och hur mycket jag älskar dej.
Punkt se ville ge mej en tidning och jag tänke: Jag vill inte ha nån jävla tidning allt jag bryr mej om nu är min pojkvän.
Hela världen kunde ha rasat, men det enda jag ville var att träffa dej.
Och be om förlåtelse.

---

Du lyfte mej och du var så glad, att hela jag fylldes med glädje, från topp till tå.
Du gör mej så lycklig.

Och i tisdags gick jag karin och molly en mysig promenad i höstmörkret.
Det regnade lite, det kändes inte, men man blev blöt.
Vi gick lite vilse, kollade på vacker utsikt och det kändes som vinter.
Vi pratade om så härliga saker, det kändes så bra att gå där med er och bara prata om allt möjligt, precis som förut.

Ebba, var är du ?
Hur mår du ?
Vi måste ses, du och jag har haft varandra varje dag i 10 år.
Kommer du ihåg efter vi hade varit i fjällen ? Vi kom hem sent söndagkväll och hade spenderat en vecka inpå varandra, ändå på måndagen så var vi med varandra hela eftermiddagen. Vi fick inte nog av varandra.
Du och jag vi delar så mycket. Så många ögonblick, allt du har sagt och gjort, det har påverkat mej.
Du var en så stor del av mej, det är du fortfarande inuti. Men inte lika mycket utanpå.
Vi måste gå på promenad någon dag.
Om du vill.


Nu är det fredag, äntligen. Och snart är det höstlov. Det ska bli så skönt.
Jag måste sova.
På tisdag har jag sovmorgon.
Imorgon är det lördag.


And so it is, just like you said it would be.