Madde.

Döden.

Jag hade just gått en promenad i kyrkogården.
Alla gravar, med unga som gamla.
Jag fylldes till viss del av sorg, men ändå så fann min själ ro och jag kände mej på något sätt lycklig.
Det var så vackert där.
Stilla och lugnt.

Morgonsolen skymtade fram genom molnen.
Jag kom underfund med att döden inte skrämmer mej så mycket. Det är inget jag så ofta tänker på.
Jag är inte själv så rädd för att dö. Men det som skrämmer mej är att om någon i min närhet skulle dö, det skulle jag inte klara av. Jag känner ingen som har dött och har aldrig varit på begravning.

Kanske är det just därför som jag trivs på min promenad på kyrkogården.
Om någon jag kände skulle dö skulle jag ofta besöka graven och göra fint där med blommor och ljus.
Det lovar jag.
För det ser så tragiskt ut när man knappt kan läsa på en grav och alla blommor är vissnade. Det käns så sorgligt att ingen bryr sej om den som ligger där.

Du ska danska på min grav.
Du.

Alla dessa tankar och omgivningen fick mej väldigt tårögd, men det var en fin känsla.
Det var en som just hade begravts. Och när man ser någon så ung som har dött går det rakt in i hjärtat.
Jag och mormor pratade om det här med döden, och hon berättade hur hon hade haft det när hennes föräldrar hade dött och hur en död människa såg ut.

Det här blev kanske väldigt tungt, men det behövdes. Inför alla helgon.

Tro hopp och kärlek.