Glöm det där jag sa om att vara på väg upp igen.
Jag är längre ner nu.
Nu lyssar jag på Hurt med Nine Inch Nails och texten passar så bra.
Med min ilska som egentligen kommer från besvikelse och från ledsenhet.
Everyone I know goes away in the end
Igår var en mardrömsdag.
På frukosten ville jag bara gå igenom marken och försvinna och slippa höra.
(Ta det inte personligt)
Jag stör mig så och jag är så lättretlig, jag tar allting personligt.
På lunchen ledde en konfrontation till något värre.
Eftersom jag har rätt starka åsikter som har legat gömda kom de alla på en gång när jag fick frågan.
Det blev en väldigt bråkig stämning.
Jag hatar bråk så jag klarade inte mer och gick därifrån.
Låste in mig på en toalett och grät.
Försökte intala mig själv att det inte var någonting att gråta över.
Men jag är väldigt känslig och särskilt för bråk.
Jag försökte ta mig samman och försökte hålla minen under fysiken.
Jag ville säga det till någon men samtidigt gick det inte.
Det märktes väl antagligen på mig att det inte riktigt stod rätt till.
Men jag är rätt van att hålla uppe en glad fasad trots att insidan gör ont.
Jag kunde inte släppa det så när vi slutade pratade jag med dig och mellan oss kändes det rätt bra igen.
Vi förstod varandra bättre då och jag fick förklara mina åsikter och varför jag gjorde som jag gjorde.
Sen blev det lite mer bråk och jag orkade verkligen inte och det var inte direkt något som egentligen var för mina öron.
Hela situationen resulterade i att jag och min pojkvän också bråkade.
Det var inte någon av oss fel utan hela den här härvan.
Och det var värre än ett "vanligt" bråk trots att vi inte riktigt visste varför vi argumenterade.
Det hade kunnat gå värre an vad det gjorde.
Vi blev sams igen.
Men nu förstår jag varför jag är så arg.
Det bottnar i att jag är sårad.
Det gör ont i hjärtat att du aldrig ringer.
Jag blir ledsen eftersom ingen visar sin tacksamhet.
Jag känner mig värdelös när inte någon ger mig ett uppmuntrande ord som 'kul att du fixar det här'.
Och eftersom många inte verkar intresserade känns det som om felet ligger i mig.
Jag kan lika gärna sluta.
Blir det bättre då?
Jag kommer säkert ångra att jag skriver det här.
Egentligen vill jag stanna hemma idag.
the only thing that's real.